Ett farväl

Min vän, hon sade mig sanningen och ur mig kom tomma, torra tårar. Hon sade "Inget blev som det skulle. Den du ville vara blev du inte och nu, nu har du glömt vem du vill vara. Det är som om du inte vill någonting alls. Den som du är nu, den älskar du inte... men jag älskar dig. Jag älskar dig för att du var min vän. En vän som knappt är längre. Jag hatar dig, för att du har bestämt dig för att du inte orkar med att inte älska dig själv längre och bryter dig loss nu från ditt vardagsfängelse. Du är på väg att förändras, utan att veta om det blir bättre, men ändå, du är på väg."

När hon sade det, visste jag inte vad jag skulle säga, men inom mig var det som om något tryckte en mörk, tung dunkudde runtom mitt hjärta. En känsla som hon såg och tydligen var det svar nog. Hon kramade mig och vände om för att gå och sade innan dörren stängdes, "Jag blir kvar".

Ljuslöst stearin

Vad hjälper ett fint stearin ljus om en dator surrar i bakgrunden? Jag menar, stämningen som jag söker när inspiration har lagt ett mysigt ägg av hopp i min själs mörka kvistvrå, den, får inget liv om min omgivning inte låter mig andas och glömma. Där jag är nu spenderas mitt levande i en isolation från högljutt levande och inspirerande stunder. Överallt är det moderniserat, till den grad att det kostat det mysiga, och modernisering låter och ger mig inget annat än en påminnelse att jag inte är ensam. Tekniken här är ett behov och måste, snarare än ett tillskott. Jag känner mig lite som en flod, uppdämd och sjukt stilla bakom en betongdamm. Tysta, overkliga och saknadsmättade drömmar om att virvla i en fors. Att trippa på tå och se sig om lämnar inget rum för kreativa utlopp, förlösande vrål eller meditativa dvalor på köksgolvet. Mina massor står stilla.

Nu snart förlöser jag mig själv. Jag har satt min värld i gungning. Det är snöat i mina berg och nu snart kommer en vårflod, tjock och tung, lerig och stor, farandes från mina rötter. Nu ska jag iväg från mitt självskapade fängelse. Isolationscell med vackra kuddar och fläktljud, hej då. Nu vrålar snart min fors.

Dagens (o)skrivna regel

När man är arg så är det inte kul.

Då hjärtat blev lugnt...

Under hela min jul har jag inte funnit någon ro. Varken min kropp eller mitt sinne kunde sluta vara som sovande lemmar, orkeslösa och kittlande av tusen konstiga nålar. Julafton och firandet med familjen blev precis så som det skulle bli, bra och kärleksfullt, men problemet med mig har inte varit utåt, det har varit inåt. Min familj älskar jag lika mycket oavsett hur trött, vresig eller disträ jag än kan bli, utan det är de stunderna då man har lite svårt att uppskatta sig själv jag tänker på. Av de två senaste åren som gott så har jag lärt mig om hur det är att dvala i mörker, avspänt och skönt där lyckans sken inte når. Ja, likt i en hängmatta har jag hängt över abyssen, glatt nynnande och rastlöst sovit, och jag har varit nöjd med det. Nu har jag märkt vad som skett de åren som smugit sig på och nu gillar jag inte längre det som jag gjorde. Mitt fumlande över ödets ruin har gett mig fina år men dock så tror jag att jag tappade något och självförakt fyllt dess kvarvarande tomrum.

Tänk att en liten sipp av gott, rött vin förlöste ett andetag likt slutet på min själs andhållning. Nu när jag sitter ensam i midnatttimmen med en glas rött i min hand och en bunke chokladpudding väntandes i kylskåpet så har jag äntligen börjat andats och tanken om vad som väntar skall blir mer klar. Kalla fötter eller inte, nu bär det iväg på min livs resa.

Om en månad drar jag till Kambodja. Där ska jag lära street kids engelska och arbeta med säkrare sex, men anledningen för att jag åker dit är för att vill se Kambodja med dess underbara folk. Jag tror att ju mer man lär sig om andra, desto mer vet man om sig själv. Samtidigt tror jag även att man enbart kan förstå omvärlden och andra genom att förstå själv. Denna resan är om mig. Jag ska hitta ljuset.

Ibland måste man bråka mot förnuft för att vinna. Jag åker halvvägs runt Jorden för att finna mig själv.

Nu tar jag mig ännu en sipp... Gudomligt vad gott det smakar. Nu är jag lugn. Nu har jag funnit ro. Nu har jag hopp.

Nu ska jag ska se en film.

Grym otro och glömd olycka

En sak är bra att veta om mig, att påstå att jag ljuger är för mig en av de grövsta förolämpningar som finns och det finns en grund till detta. I hela min ungdom har jag hört att mina kunskaper var smutsig fantasi och ren lögn, då jag påstått något som jag hört från en dokumentär, läst i en bok, hört från en vän eller rentutav bara visste. Om det var min fantastiska förmåga att hitta på slumpvis fakta och sedan blint tro på det eller om mina källor eller lyssnare som hade fel, det kunde jag inte bedöma då och idag så har jag nog ännu mindre möjlighet att varken bedöma eller se över den situationen som jag upplevde så långt tillbaka, men en sak är säker: jag satt i kläm och med mig satt skuld. Att inte bli trodd och bli dömd som lögnare är något som jag har burit inom mig och det har format en del av mig som jag är idag, kanske är det därför jag är lite för seriös emellanåt? Hursomhelst så är detta viktigt att veta för att förstå innebörden av det som jag nyss fått insikt om. För ungefär sex månader sedan skrev jag en inlägg i min dagbok, något som sker väldigt sällan, och bara en vecka sedan så läste jag det. Till min förundran så handlade det jag om känslor som jag helt hade glömt bort och till och med hade svårt att föreställa mig själv. Min nuvarande version av den tiden, ett halvår tillbaka, stämde inte överens med vad jag hade skrivit. Betyder detta att jag fabricerar min historia eller kanske skriver om den? Självklart får man alltid nya upplevelser, kunskaper och perspektiv som kan påverkar hur man ser sig själv och forna fakta om sitt liv, men kan det bli en sådan skillnad att historian skrivs om... eller kanske glöms? De romantiska dagarna jag hade när jag var femton, är de ett omskrivet minne? Blott en osanning som knappt liknar skuggan av det verkliga? Mina mörka nätter när jag var tolv, är de en önskan som aldrig skedde? En dagdröm så stark att de blev verklighet i retroperspektiv? Är mitt liv en lögn, vävd att likna sanningen... eller kommer jag till och med att glömma de år som passerat? Min ungdom för evigt förlorad eller tråkigt misstrodd som fiction. Att bli misstrodd av andra har alltid varit känsligt, men nu börjar jag misstro mig själv, och det känns mer jobbigt än något annat. Mitt i all fruktansvärd självskådning finns också en pöl av bitter ångest över frånvaron av dagböcker i mitt liv. En mindre lättsam kväll blev det minsann.

Tänka liv och leva tankar

På sistone har jag haft tusen bollar i luften. Stora, små, tunga och lätta. Fantastiska, sinnesgäckande och inspirerande projekt... på papper.

Mina idéer om vad som skulle vara kul att göra är fler än någonsin och ark efter ark hopar sig i hög i mitt rum med skisser, texter och mindmaps. Små och stora fragment av mina planer. Det är allt ifrån layouts och arkitektskisser på tågstationer till fullständiga planritningar av en modernisering av en traditionell norsk bod, teckningar på trädgårdsterasser i form av jättetrappsteg, story plots för animéserier och filmmanus, tyger som svämmar över i lådor som ska bli slipsar, kuddar, mobilfodral, väskor och halsdukar, garn som trasslat till sig, men är halvvägs till att bli en underbar halsduk. Ja, allt möjligt kan man hitta om man vänder lite på ting och tang här i mitt rum eller svansar efter där jag går. Tusen projekt och idéer som väntar på att bli gjorda, men mitt rummet hittade jag nyss det som beskriver min verklighet som bäst. En tom kalender.

En vacker asieninspirerad kalender, med fina ovita blad och ett finurligt magnetlås som ger den lilla bokliknande pappershäftet en modern touch men utan att störa den antika känslan, som av någon anledning jag tycker mig finna hos allt som är asieninspirerat. Fin, men tom. Precis som mitt liv just nu.

Jag verkar inte göra något mer än att tanka på att göra något.

När livet handlar om en kliande armhåla

Min armhåla kliar och jag kliar tillbaka. Jag sitter i den sköna blå fåtöljen hemma hos föräldrar. Det är sent och någon av dem snarkar ett par meter och en vägg bort. Månen försöker lysa igenom några vitt spridda men ändå ganska massiva regnmoln och jag är lite småarg, tillsammans med min tunga, på mina krokiga tänder. Livet kunde inte se mer lika ut så som det gjorde för fyra år sedan. När jag vaknar i morgon är livet sju helvetes annorlunda, likaså var livet det innan det blev mörkt, men ändå den här sortens minut känns ändå tidlös.

Det är väldigt mörkt. Mörka har alltid mina bästa stunder varit, mörka och sena. Jag vet inte varför jag älskar mörker så, men en gång i tiden vet jag att jag inte gillade mörker alls. Då var jag rädd för det tills den där dagen... men det är en annan och en något mer privat historia. Min poäng är att mörkret länge haft min gunst och min gnista. Det är då jag ser livet så som jag vill se det mest. Man kan nästan säga att jag gillar mitt liv som en dröm.

Drömmens värld har sina egna regler. Vad som är viktigast nu och hur världen fungerar saker som kan ändras från dröm till dröm, men i drömmen själv så ger det mig en ram om hur jag ser världen. Ibland är jag evig, ibland är jag kort. Ibland är jag borta och ibland är jag här... Det påminner mig om att det finns regler, om vad som är viktigast i världen och hur den fungerar, i min vakna verklighet också. De här regler är oftast lika, men jag har lärt mig att de kan ändras de med.

Just nu, här i min blå fåtölj finns inte tid... bara en döende natt, liksom där ute på himlen. Runtom mig finns inte upp, ner , hit och dit, utan bara lite mörker som vanligt simmar omkring mig. Just nu kliar det och det är nog det ända som det gör, så jag kliar tillbaka. Sjukt vad skönt det kan vara att klia tillbaka, som en känsla jag nog aldrig känt förut.